Dråpliga Dansbandskort

Holens "bokas ofta & gärna" men verkar inte få tillräckligt med gig för att ha råd med en vettig reklambyrå. Då blir det lätt på detta bedrövliga vis istället. På en väldigt detaljfri strand (antagligen inte fotad någonstans i närheten av Vingåker) ligger bandet och åmar sig i skjorta och slips, ett synnerligen olämpligt klädval om du råkar befinna dig i ett fuktigt hett paradis. De bakre delarna av kropparna förefaller ha amputerats, om vi nu inte ska luras att tro att de är nedgrävda i sanden? Det är skevt, fult och ser väldigt billigt ut. Säg så här, det ska till ungefär en kvadriljon buggsnurrar för att man ska bli tillräckligt yr i kolan och köpa illusionen av att Holens softar på en beach i Västindien.Vad det nu ens har med deras dansbandsrepertoar att göra. It's a long way from Hacksta till  Curaçao.  

Löpsjötorparns är tillbaka med nya snedsteg. Den här gången har de klippt in sig i en enorm kvinnohand, komplett med lite bling-bling runt handleden. Det är enormt fult men framförallt är det oförklarligt. Vi har ju tidigare noterat att detta är ett gäng trallgökar, kanske ville de därför här sälja in sig som handtrall.. Ehum, vi konstaterar istället att baksidan är helt befriad från flams och trams och istället till största delen tas upp av torr Katrineholms-trivia. Till och med bandet själva måste insett att framsidan allena var en nog stark karamell att svälja för en luttrad dansbandspublik. Bra självinsikt ändå!

Hermansons, ni vet fd Leif Hermansons, inte att förväxla med något av de otaliga andra Hermansons-banden som turnerar vägarna, visar här upp en riktigt fet sponsordeal. Detta är alltså från en tid när ett hippt jeansmärke som Lee frivilligt valde att liera sig med ett gäng håriga dansbandare vars bandlogga ser ut som ett leksaksflygbolag. Till följd av denna oheliga allians får vi därför fyra nyanser av snickarbyxor rakt in i primära synbarken. Det som var tänkt att vara coolt då blir idag närmast Mora Träsk-läbbigt. Notera även solariumet som på baksidan marknadsför sig med "brun brunare brunast", en reklamslogan som fungerar oändligt mycket sämre i VVS-branschen.  

Håll i hatten, eller kanske snarare håll för ögonen, för nu blir det naket! Bandet med det smått mjäkiga namnet Nonnes valde här att gå "the full monty" och kasta alla sina kläder. Måhända kan det ha varit en djärv protest mot de samtida pajaskostymer som många band tvingades drapera sig i. Kanske tänkte Nonnes att allt var bättre än det och gick därför bokstavlig skinnpaj istället. Eller så har vi av en slump ramlat in i en väldigt hemlig och lite dokumenterad homoerotisk subgenre av dansbandskulturen? Blottade bringor, mycket hår, tunna guldkedjor och en omgivning som inte så lite påminner om eldigt röda bastuångor tyder onekligen på detta. Visst kan man se framför sig hur bandet, strax efter att fotot togs, i bara mässingen äntrar en intim liten scen för att riva av hits som "Vi möts på Blå Ostronet", "Inte ett brunöga torrt" och "Tvåans spårvagn"? På baksidan av kortet återkommer nakenbaletten, den här gången i svartvitt och med namn utskrivn...

I avdelningen märkliga bandnamn har vi här en stark kandidat. Det kan inte bara vara jag som associerar till Aikido? Det vill säga den traditionella japanska kampsporten, utvecklad på 1920-talet ur Budon. Något som känns, för att uttrycka sig milt, väldigt långt från svensk dansbandskultur. Grabbarna ser inte heller ut att vara några ivriga svärdviftare som spenderar halva sin fritid i dojon för att sedan raskt skifta fokus till några fräcka riff på dragspelet. Det närmsta jag kommer något sorts fajtande är om jag kisar hårt med ögonen, då ser faktiskt den krulliga killen ut att vara klädd i vit kampsportsdräkt. Men det är att famla efter notställ i mörkret. Nej, detta ser väldigt fromt och mysigt ut och det är först när vi lär oss vad Aikido blir på svenska som polletten trillar ner: " vägen till harmonisk anda". Självklart! Det bandet vill säga med sitt namn är att vi medelst sköna harmonier på sax och bas kommer hitta Den Enda Sanna Vägen. Slugt och så mångbottnat! På baks...

Här har vi en orkester som inte bjuder upp till en värst lustiger dans i och med denna märkvärdiga kreation. De som borde få mest utrymme, dvs bandmedlemmarna, kläms här in i fyra små rutor och sedan fylls resten av kortet med ful grafik. En minst sagt mysko disposition. Studerar vi kortet närmare hittar vi ett märkligt tudelat bandnamn, en salt saxofonist vid namn Tång, en omotiverad 90 graders vridning av sångarens namn, det mycket minimalistiska smeknamnet "L" samt i stor och ytterst kontrastlös text: "Live". Det får mig att tro att herrarna inte hade den minsta ambition att kliva upp på någon scen. Nej, antagligen lät de istället någon stackars roadie rulla ut ett sådant där svintungt gammalt mellanstadierack med tjock-TV och VHS-spelare. En diabolisk kombination som ingen lärare någonsin lyckades få att fungera. Och medan orkestern garvade rått krökandes på någon bar i närheten ploppades en kassett i med risig återgivning av en spelning i Fjärdhundra 1987. Skön...