Dråpliga Dansbandskort

Här har vi ett gäng glada laxar som kallar sig för Kindbergs, sportandes helt vansinnigt stora pösiga byxor. Ryktet säger att de som var med och mätte på den tiden än idag hävdar att man kunde rymma inte mindre än två (!) Läckö Slott inuti dessa luftballonger. Lägg därtill att någon (fotografen?) lurade i orkestern att de inte skulle se så jäkla stela ut. Vilket fick till följd att grabbarna jazzade loss i ett potpurri av töntiga poser toppat av högerkillens tolkning av "farligt inlägg från vänster". Och voilà, ännu ett dråpligt dansbandskort var fött.  

Holens "bokas ofta & gärna" men verkar inte få tillräckligt med gig för att ha råd med en vettig reklambyrå. Då blir det lätt på detta bedrövliga vis istället. På en väldigt detaljfri strand (antagligen inte fotad någonstans i närheten av Vingåker) ligger bandet och åmar sig i skjorta och slips, ett synnerligen olämpligt klädval om du råkar befinna dig i ett fuktigt hett paradis. De bakre delarna av kropparna förefaller ha amputerats, om vi nu inte ska luras att tro att de är nedgrävda i sanden? Det är skevt, fult och ser väldigt billigt ut. Säg så här, det ska till ungefär en kvadriljon buggsnurrar för att man ska bli tillräckligt yr i kolan och köpa illusionen av att Holens softar på en beach i Västindien.Vad det nu ens har med deras dansbandsrepertoar att göra. It's a long way from Hacksta till  Curaçao.  

Löpsjötorparns är tillbaka med nya snedsteg. Den här gången har de klippt in sig i en enorm kvinnohand, komplett med lite bling-bling runt handleden. Det är enormt fult men framförallt är det oförklarligt. Vi har ju tidigare noterat att detta är ett gäng trallgökar, kanske ville de därför här sälja in sig som handtrall.. Ehum, vi konstaterar istället att baksidan är helt befriad från flams och trams och istället till största delen tas upp av torr Katrineholms-trivia. Till och med bandet själva måste insett att framsidan allena var en nog stark karamell att svälja för en luttrad dansbandspublik. Bra självinsikt ändå!

Hermansons, ni vet fd Leif Hermansons, inte att förväxla med något av de otaliga andra Hermansons-banden som turnerar vägarna, visar här upp en riktigt fet sponsordeal. Detta är alltså från en tid när ett hippt jeansmärke som Lee frivilligt valde att liera sig med ett gäng håriga dansbandare vars bandlogga ser ut som ett leksaksflygbolag. Till följd av denna oheliga allians får vi därför fyra nyanser av snickarbyxor rakt in i primära synbarken. Det som var tänkt att vara coolt då blir idag närmast Mora Träsk-läbbigt. Notera även solariumet som på baksidan marknadsför sig med "brun brunare brunast", en reklamslogan som fungerar oändligt mycket sämre i VVS-branschen.  

Håll i hatten, eller kanske snarare håll för ögonen, för nu blir det naket! Bandet med det smått mjäkiga namnet Nonnes valde här att gå "the full monty" och kasta alla sina kläder. Måhända kan det ha varit en djärv protest mot de samtida pajaskostymer som många band tvingades drapera sig i. Kanske tänkte Nonnes att allt var bättre än det och gick därför bokstavlig skinnpaj istället. Eller så har vi av en slump ramlat in i en väldigt hemlig och lite dokumenterad homoerotisk subgenre av dansbandskulturen? Blottade bringor, mycket hår, tunna guldkedjor och en omgivning som inte så lite påminner om eldigt röda bastuångor tyder onekligen på detta. Visst kan man se framför sig hur bandet, strax efter att fotot togs, i bara mässingen äntrar en intim liten scen för att riva av hits som "Vi möts på Blå Ostronet", "Inte ett brunöga torrt" och "Tvåans spårvagn"? På baksidan av kortet återkommer nakenbaletten, den här gången i svartvitt och med namn utskrivn...

I avdelningen märkliga bandnamn har vi här en stark kandidat. Det kan inte bara vara jag som associerar till Aikido? Det vill säga den traditionella japanska kampsporten, utvecklad på 1920-talet ur Budon. Något som känns, för att uttrycka sig milt, väldigt långt från svensk dansbandskultur. Grabbarna ser inte heller ut att vara några ivriga svärdviftare som spenderar halva sin fritid i dojon för att sedan raskt skifta fokus till några fräcka riff på dragspelet. Det närmsta jag kommer något sorts fajtande är om jag kisar hårt med ögonen, då ser faktiskt den krulliga killen ut att vara klädd i vit kampsportsdräkt. Men det är att famla efter notställ i mörkret. Nej, detta ser väldigt fromt och mysigt ut och det är först när vi lär oss vad Aikido blir på svenska som polletten trillar ner: " vägen till harmonisk anda". Självklart! Det bandet vill säga med sitt namn är att vi medelst sköna harmonier på sax och bas kommer hitta Den Enda Sanna Vägen. Slugt och så mångbottnat! På baks...

Här har vi en orkester som inte bjuder upp till en värst lustiger dans i och med denna märkvärdiga kreation. De som borde få mest utrymme, dvs bandmedlemmarna, kläms här in i fyra små rutor och sedan fylls resten av kortet med ful grafik. En minst sagt mysko disposition. Studerar vi kortet närmare hittar vi ett märkligt tudelat bandnamn, en salt saxofonist vid namn Tång, en omotiverad 90 graders vridning av sångarens namn, det mycket minimalistiska smeknamnet "L" samt i stor och ytterst kontrastlös text: "Live". Det får mig att tro att herrarna inte hade den minsta ambition att kliva upp på någon scen. Nej, antagligen lät de istället någon stackars roadie rulla ut ett sådant där svintungt gammalt mellanstadierack med tjock-TV och VHS-spelare. En diabolisk kombination som ingen lärare någonsin lyckades få att fungera. Och medan orkestern garvade rått krökandes på någon bar i närheten ploppades en kassett i med risig återgivning av en spelning i Fjärdhundra 1987. Skön...

Bengt Hedins (ft. Anders Svensson) hade 2002 haft ett riktigt kanonår med bejublade spelningar i såväl Gnarp, Sysslebäck som Dalsjötorp. Så nöjda var de att ingen hann reagera när hybrisen slog till med full kraft. Nästa år skulle det inte räcka med någon liten skitturné i Sverige. Nej, nu gällde det att tänka stort. Inte Europa, inte Afrika, inte ens någon World Tour med skrikande japaner i Tokyo. Det var så gjort. Bengt Hedins skulle turnera i hela solsystemet! Efter inledande spelningar på Merkurius (där det hade gått riktigt hett till) och Venus ser vi här bandet fångade på bild strax innan spelningen på Mars. Och sist vi hörde av dem var de fortfarande på väg till Uranus där de väntas giga 2078.

Alla i bandet tyckte det var en kanonidé att gå ut i spenaten och leta upp något riktigt snårigt gräs där de kunde sätta sig obekvämt på huk. "Det är klart att vi är ett med naturen" som någon sade. Lika glada miner var det inte när de kom tillbaka till studion och kunde räkna till sammanlagt 74 fästingar. Men nu var det främst inte det jag tänkte ta upp här. Istället ska vi bege oss tillbaka till bandets begynnelse: "Fan vad kul att vi har ett band nu! Men vi måste ju ha ett namn! Vad sjutton ska vi heta?" Diskussionerna gick långa och många förslag torgfördes, däribland Hasse-Stefanz, Jan-Boris-Möllers, Kent-Rågers med flera. Men inget ville fastna och det kändes hopplözt, ända tills den självutnämnde ledaren tog vid: "Nu vet jag! John Eltons ska vi heta!" Det blev ett lågmält mummel och bandmedlemmarna sneglade lite nervöst på varandra innan någon till slut vågade ta vid. "Men... låter inte det... väldigt bekant? Heter inte han... den där britten.....

Jannez är tillbaka och som vi längtat! Den här gången får vi en inblick i kvartettens berömda dubbelturné 2006. På kvällarna vankades traditionell logdans och på dagarna spelade herrarna teater i "De 101 Dalmatinerna" för en betydligt yngre publik. Elaka tungor vill göra gällande att barnen var den allra mest entusiastiska skaran men det låter jag vara osagt. Sant är i vilket fall att trummisen sydde ihop den dubbla säcken på ett berömvärt vis, genom fantastiska solon på sin... pongotrumma!

De tvålfagra svenne bananerna i Chiquita agerar här klippdockor inklistrade på en bakgrund full av hårprodukter. Vi räknar naturligtvis ut med arslet att detta måste röra sig om någon slags sponsring (vilket a. känns en smula märkligt när så gott som alla bandmedlemmar är väldigt kortklippta och b. inte förklaras någonstans i övrigt på kortet.) Det förefaller ju inte otroligt att företaget bakom dessa produkter allra minst ville få sitt varumärke utskrivet och inte till största delen dolt bakom ett gäng snubbar i kavaj? Det sket dock Chiquita blankt i och sålunda lämnas vi alla utan svar på denna gåta till bandkort. Undrar förresten om det möjligen går att skriva till fancluben och fråga? Det hade varit balsam för själen!

Här har vi ännu  ett gäng som tyckte det blev bäst att ta sitt gruppfoto ute i det fria. Och varför inte, Sverige är ett vackert land fullt av vackra miljöer. Det är absolut något att visa upp! Så vad väljer Bergströms att visa upp? Jo, en gigantisk grå sten samt några ledsna träd. Det är mycket möjligt att denna sten är känd i Krylbo, vad vet jag. Men vi som inte hör till socknen fattar nada. Vi ser bara en stor, grå och förbannat tråkig sten. Att detta är ett misstänkt och inte speciellt välplanerat hastjobb förstärks också av att killen till vänster blundar. Antagligen nöjde man sig med att knäppa ett enda foto och sade sen "Nu skiter vi i det här grabbar, det blev garanterat kanon. Ronnie, kom du ihåg tipset? Etta på Sunderland eller?"

Schytts! Det är ju ändå ett gäng man känner igen och som man väl kan lita på producerar bandkort med klass och kvalitet? Icke! Här skiter det sig rejält, såväl bokstavligen som bildligt. Men vad är det då som gått fel? Är det den risiga naturmiljön? Nej, det är mer eller mindre standard på dessa alster. Är det mannen som burit med sig sitt dragspel? Nej, det får man ju i högsta grad säga hör till. Är det istället karln som lite skojfriskt låtsas pumpa vatten? Inte alls, dansbandare är glada gamänger. Det är när vi vänder blicken nedåt som det barkar rätt åt fanders. Nere till höger har vi en figur som tyckte det var en god idé att helt omotiverat dra med sig en stor jävla åra. Risken känns överhängande att han råkar klappa till såväl polare som bälgspel. Försök själv manövrera dylik pjäs med säker hand! Ändå bleknar detta vådliga äventyr rejält när vi till vänster ser en snubbe sitta och trycka. På muggen! På en skitig toalett dessutom. Frågan är såklart omedelbar. Varför i hela fulla...

Två mogna herrar visar upp en hel radda med instrument. Inget konstigt med det (även om det ryktades att karln till vänster störde sig nåt så in i h-e på att hans polare varenda gång tvunget skulle sätta sitt jävla dragspel på piedestal. V-a-r-e-n-d-a gång.) En förbannat tung piedestal dessutom som tog upp minst halva bagageutrymmet i deras gamla Volvokombi. Men nog om det nu. Problemet här är bandnamnet. Jag blir inte klok på hur det ska uttalas. "Bexes"? "Becks"? Eller kanske "Bex-ess"? Det känns som att har man ett band är det en smart sak att kalla det för något som folk förstår sig på. Bex mellanslag kolon mellanslag följt av s är inte rimligt någonstans. Vänder vi på bladet så ser vi att mellanslagen fortsätter hagla tätt. Men vi lär oss också att Bexes... Becks... Bex- äh, skit samma, bandet har spelat in all bakgrundsmusik själva. På syntesizer!  Det  ska de banne mig ha en stor eloge för!

Hatten är din! Isaks funderade länge och väl. Man måste ju ha ett bandkort att dela ut men vad skulle de hitta på? Ingen kunde komma på något vettigt. Ända tills en av medlemmarna en dag hade hämtning på dagis (ja, för så hette det då). Då såg han den! Roliga hattlådan! Det blev så lyckat att bandet knappt kunde hålla sig för skratt. Helvete vad folk det skulle komma på deras spelningar nu. För vem skulle kunna motstå ett gäng snubbar så här glada i hatten? Notera killen längst ut till vänster som tagit spexet ett steg ytterligare med solglajjor och fluga i annan färg . Antigen är han bandets sjävklara frontfigur eller den som aldrig riktigt vet var gränsen går. Den som alltid drar saker lite för långt, till de övrigas ständiga irritation. Men som ingen någonsin vågar säga till. Försök själv ta upp saker till diskussion i en trång turnébuss någonstans i nattmörkret på riksväg 26. Den trista bakgrunden av brädor och M.A.S.H.-fonten i bandnamnet får mig osökt att tänka på långväga frakt....

Löpsjötorparn må syfta på bandets hembygd men är icke desto mindre ett udda bandnamn. Det för snarare tanken till nån gammal Åsa-Nisse-rulle. Och humor på pilsnerfilmsnivå är vad vi serveras här. Det är för all del inte ovanligt att dansband försöker skoja till det, vi snackar inte direkt en gravallvarlig musikgenre á la emocore. Eller en scen som befolkas av skitnödiga pop-posörer oförmögna att dra på munnen. Men Löpsjötorparn vrider upp volymen på max, vilket vi kommer se fler exempel på. Antigen tycker man det är Stefan- och Krister-kul eller så blir det bara infantilt trams av allt, välj själv vilken fot du vill stå på. På detta alster bjuds vi en fotbollstolkning av den klassiska böghögen, en lika märklig som oförklarlig undertitel, ett inte helt självklart korsord (notera att "den först rättade öppna" (?) lösningen kan vinna. Frågan är om man vill veta vad som låg i prispotten. Dessutom, skäms på er för felaktig genitivform!

Det är lätt att dra på smilbanden när man beskådar detta besynnerliga bandkort. Vi kan ana att kortet ska vikas på mitten vilket förklarar hur baksidan delats upp i vad som alltså i själva verket är fram- respektive baksida. Men det förklarar sannerligen inte den till synes helt random placeringen av bandmedlemmar som man möts av på insidan. En rad huvuden har med en lågstadieelevs noggrannhet klippts ut och tillfogats fånigt ritade detaljer. Nunorna har därefter placerats på bakgrunden av en blind redigerare. Micke hamnade mitt i vecket men sämst gick det för Thomas som inte bara ser ut att ha en halv Calzone i mungiporna, han har också kapats av från ögonbrynen och uppåt. Hyggligt! Läser vi vidare kan vi konstatera att medlemmarna ingår i en rollbesättning . Helt plötsligt får detta en ny dimension, existerade Smajl bara på teaterscenen? Är kortet i själva verket en slug del av en putslustig buskis, en satirisk parodi? Det skulle i så fall förklara en hel del.  

  Föreställ er den enorma besvikelsen att efter ett riktigt fylleslag vakna upp på söndagen med dunkande huvud och rejäl bakfylleångest. Suget efter en kebabpizza med extra allt kan då vara monumentalt. Farligt nära döden hittar man till sist ett nummer till "Amadeus Östersund". Men istället för en härligt flottig återställare möts man i luren av fem fagra sjungande farbröder ledda av Alfred E. Neuman. The horror! Förresten, gå inte på ICA Vallhallas "prisklipp", de är inte alls så billiga som man luras att tro!

I kategorin "lågbudget" hittar vi här X-Tra, med namnet taget från ett närliggande snabbköp. Det är hiskelig 90-talsfont, det är suddigt, en anonym liten pall, diffus fondvägg med skugga, slängiga västar och dåligt matchande slipsar. Allt man kan önska sig för en trevlig kväll på dansgolvet!

Man kan gissa att Tommys var trötta på alla töntigheter som lätt förknippas med dansband. De ville istället vara något fräckare, något farligare! Inga lallare i clownkostymer som man garvar åt lite lätt mellan låtarna. Nej, på istället med snortajta lackbyxor och stora prickiga löst hängande slipsar. På en närliggande anstalt (bara det är ju tufft!) hittade man dessutom några gamla fångtröjor. Sen var det bara att strike a pose framför fotografen. Tommy nummer ett tittar avmätt långt bredvid kameran samtidigt som han fingrar på sin kompis. Coolt! Tommy nummer fyra har ena handen sexigt bakom nacken och försöker med all kraft forcera ner den andra i en mikroskopisk ficka. Ballt! Tommysarna i mitten är redo att gå en nävkamp till döden för att utröna vem som egentligen är häftigast av dem alla. Svintufft! Allt var så nära att gå hem, om det bara inte hade varit för den mycket märkliga och skelande blicken hos Tommy nummer tre. Bra försök dock!

Ni vet den där sköna känslan som inbefinner sig när man är på charter i Medelhavet. Det är semester, varmt och gött, spriten är billig och damerna lättklädda. Då är det lätt att man kommer på att man ska ta en bild på sin dansbandsorkester. Sagt och gjort, de härligt brunbrända grabbarna i Jannkess tog sig ut från hotellrummet, där de allihop hade klämt in sig på tolv svettiga kvadrat (men vänta bara, när karriären väl tagit fart, då skulle de minsann leva lyxigt i sviter allihop!) och poserade glatt för nån stackars förbipasserande tysk som fick agera fotograf. Men det infallet sket sig rejält med facit i hand. För det första är det väldigt sent på kvällen och becksvart ute, man kan på sin höjd ana palmerna i bakgrunden. De pastellklädda bandmedlemmarna, alla med olika poser dessutom, fullkomligen bländades av blixten och inte sticker det mindre i ögonen av att bilden därefter placerats på en ilsket kontrasterande röd bakgrund. Bandnamnet är skrivet alldeles för stort i någon gammalda...

Fem sköna herrar radar här upp sig framför två trötta björkar. Bilden är ovalt skuren och fult placerad över en knallblå bakgrund. Loggan är vådligt huvudvärks-svajig och bandmedlemmen längst till vänster har knäppt upp skjortan farligt mycket. Han ser jävligt sugen ut på ett ligg efter spelningen kommande kväll. Jackpot, indeed. Minns ni "fyndet" Hadar Kronberg förresten? Det gör inte jag.

Enligt legenden såg Index först sitt ljus en sen kväll på aktiemäklarfirman Schyman & Vonobens årliga julfest. Succén sägs ha varit total (nåja) och därefter "räntade det sig väl" som det heter. Innan någon visste ordet av hade monokroma datorskärmar och vinstvarningar bytts ut mot gudsförgätna folkparker långt från yuppienissarnas tidigare kreddiga miljöer. Men som homage till sina gamla polare kom Index att för alltid behålla sina kontorsskjortor och slipsar, även när de trakterade instrument på scen. Eller så träffades helt enkelt Sonny, Benka, Svenne och Steffe på en parkbänk, vad vet jag. Kortet är väldigt brunt, den ritade loggan är bedrövlig (med ett mysko streck i "D") och det sluttande planet visade sig förebrå bandets framtida popularitet.

Flamingokvintetten får med beröm anses vara en av Sveriges mest kända dansband. År in och år ut har de kuskat land och rike runt och nött på både vägbanor och rotundors golv. Mindre känt är dock att turnébussen en vacker vårdag 1992 strax utanför Lenhovda sånär träffades av en förlupen NASA-satellit. Snabbt konstaterade bandet att man tager vad man haver och vips hade man av guldfolieringen sytt sig nya fräcka scenkostymer. Några skjortor räckte dock inte budgeten till det året.

Den högst tvivelaktiga äran att vara först ut i detta galleri av galenskaper går till Jannez (Registered Trademark). Jannez är inte bara ett osedvanligt fånigt dansbandsnamn, man har också lyckats skapa ett högst märkligt collage på sitt kort. I bakgrunden skymtas vad som kan antas vara Las Vegas, en sexig och syndig miljö där man får gissa att herrarna i orkestern tyckte att de passade in med sin lite coolt lediga stil och utmanande blanka byxor. Någonstans blir det dock väldigt svårt att föreställa sig Jannez framföra svängiga bugglåtar natt efter natt bland de enarmade banditerna på Caesar's Palace. Coolheten får sig också en släng av att man valt att ta plats i en skitstor assymetrisk soffa med pajiga Montazami-tofsar. Men kanske ändå märkligast av allt är baksidan där samtliga musikanter presenterar sig med ett n'-prefix, som vore de från Tchad och inte Kolbäck.